En bild från i våras. Fivefingerslöpning 06:00. Jag vill tillbak.
Ofta så tror nog folk att man lever som en perfektionist.Att man gör alla de rätta valen i livet. Om jag ska vara ärlig så har december månad inte riktigt speglat mitt liv som jag önskar att det hade sett ut. Att leva som man lär kan vara lite tufft ibland, men vi alla är ju bara människor och vi kan inte alltid vara perfekta.
1 december så skadade jag min axel. Detta gjorde jag på CrossFit tävlingen i storfors. Träningen hade gått grymt bra fram tills dess och allt annat flöt faktiskt på riktigt bra också. Det som vi vet säkert är att jag har en skada i muskelbuken av infraspinatus, men jag är lite lur på att jag har något mer än detta. Tyvärr. Jag har rehab tränat 5ggr i veckan sedan dess, det har gett framsteg, men jag kan fortfarande inte träna så som jag vill träna.
Jag har i princip aldrig varit långvarigt skadad under mina ca: 10 år jag styrketränat. När skadan inträffar, och man inte längre kan utöva det man älskar så är det som att en del av sig själv försvinner. Jag har nog aldrig ätit så dåligt som jag gör nu, tränat så dåligt som jag gör nu. Det speglar av sig, jag har aldrig varit så trött som jag är nu heller. Träningen är en stor del av mitt liv och utan den så är jag inte samma person.
Jag kommer tillbaka. Det kan låta töntigt att en skada kan förändra så mycket, men så är faktiskt fallet. För min del är detta ganska nyttigt. Det är inte bara att göra en förändring om man har käppar i hjulen som hugger fast. Det handlar om att hitta vägar runt, vägar förbi problemen. Man kan inte fastna bara för att hjulet blivit lite vint. Att leva som man lär, gör jag inte, utan just nu lär jag av hur jag lever.
