Har guldbesök i helgen. Ola , Tomas & Magnus E.

I väntan på Ola & Magnus kastade jag ihop en omelette efter vi ägnat en hel dag i solen.

2 pers

300g köttfärs

1 gul lök

2 tomater

basilika

8 ägg

1 dl grädde

Sparris

Bladspenat

Stek köttfärs , lök & tomater.

Koka sparris.

Vispa ihop grädde & ägg och häll därefter över detta i en form med köttfärsen och grönsakerna.

In på 200 i ugn. Ca 10 min

Servera med sparris & lite opastöriserad ost. Ett glas rött förhöjer.

Piteå-Umeå-Piteå ifjol. Vill tillbaka, enda gången jag överraskat mig själv.

Update skadeläge:

Tillbaka i stockholm efter sjukskrivning 2 veckor pga benen. Dessa ben som inte bär.

För de som är intresserade så har min egen träning bedrivits i bassäng, simmandes med en flytgrej (simdolme) så att benen inte belastast i ca 2 månaders tid nu. Inte sprungit på 2,5 månad och i övrigt inte gjort mycket i träningsväg alls.

Långt ifrån någon vardag jag vant mig med senaste 10 åren. Men skador är skador. Jag gör vad jag kan i väntan på ortopedtider & dylikt. Provade för första gången sedan i september ifjol att cykla. 2 timmar och långt ifrån någon form, men att för en kort stund få känna och minnas en tid där träningen aldrig var begränsad var så fruktansvärt värt. Höll till på Ekerö, tar ett tag och ta sig ur stan innan man väl kan börja trampa på här. Ska nog vänja mig vid det också.

D

En krönika jag skrev i december.

Tid och stress, det själsfattiga och ständigt flyktiga. Det jag inte vill åt. Det jag mot egen vilja en gång för många år sedan lärde mig leva med, lärde mig hantera och ducka. Det som präglat den jag är på gott och ont. Att försöka kombinera ett elitidrottsliv med ett socialt, att aldrig lämna någonting åt slumpen.

Tid har jag länge förknippat med att ta mig så snabbt som möjligt från punkt A till B.

Oavsett om det gäller från botten till toppen av en slalombacke, 15 kilometer på skidor eller 22,5 mil på cykel. Den stress det innebär kommer jag nog alltid att bära på. Men den vardagliga, den är för kvävande.

När jag inte kan vakna med en fortfarande trött, men medveten blick, så måste jag göra något, något måste bli annorlunda. Tiden måste bli något som inte dagligen jagas. Något som inte bör fattas mig. Är fortfarande inte i den luckan i samtiden jag vill hitta. Den finns där. Den som är nu och länkar ihop gårdagen med i morgon.

Idrott bygger som känt på att pröva fysiska likväl som mentala gränser. Att det gjorde ont att nå gränsen ibland är ingen hemlighet. Att däremot korsa den är en långt mer svår och rörig upplevelse att beskriva.

Enda forumet värt att försöka är en bok.

Är inte där än, men stor del av mig strävar dit. Alltid legat något tidlöst för mig över att skriva.

Så hur stark hatkärleken än är till att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som bara tänkas kan så tillåter jag mig själv att stanna, tänka och värdera.

Värdera att bli ett med det som styr mig genom livet. Att få vara och få leva.

Accept what you can`t change. Change what you cant accept.

Publicerad i Piteå-Tidningen 1/12-12

En krönika jag skrev i höstas.

Från sidan om idrotten.

Angående Lance Armstrong så tänker jag ofta, mörkt och förtvivlat. Önskar verkligen att allt vore en dröm, att jag snart vaknar och fortfarande kan se på elitidrott med klara ögon, att allt är ett missförstånd.

Inte han.

Inte den person som satt såna stora intryck på mig. Jag skrev en gång att ifall dagen kommer då Lance Armstrong bevisas skyldig så stänger jag den boken. Den sista sidan var för mig ungefär lika tungläst som Sveriges rikes lag. Den slukade mycket av min ork, mer än jag trott.

Vet inte om jag vill läsa hela 1 000-sidiga historien som nu finns att tillgå, vet inte om jag någonsin kommer vilja läsa om det.

Det är för tragiskt, för mycket och för obehagligt.

Jag tappade lite av min glöd till elitidrott för en stund, på grund av att en av mina största drivkrafter är förebilder och övertro på den mänskliga kapaciteten. Som nu tyvärr har tynat bort till viss del under många långa kaffekoppar med djupa tysta tankar.

Dock inte helt. Den hänger kvar där. Skörare, mer ömtålig och mindre viktig än förut.

Jag är äldre. Mer nyanserad.

Har förståelse för att den inte enbart gynnar min hälsa. Det gör ingen idrott på den nivå jag vill syssla. Det är antingen eller liksom.

Det svåra i kråksången är att jag inte kan se en vardag i längden utan den.

Vad ska annars tiden fyllas med?

Att säga att jag inte saknar att träna stort vore en lögn.

Skador som följd

Det finns en utstuderad tid i mitt liv där jag under några månader inte levde som jag lär. Träningsmässigt. Där hastigheten och hetsträningen fyllde redan kvävda dagar. Jag förvirrade någonstans bort mig i tron om att träning gick att effektivisera riskfritt.

Trots min kunskap och träningsbakgrund att luta mig tillbaka på så visade det sig tillslut att de där 11.30 löpningarna på 4km vid upprepade tillfällen, tillika burpees i kvadrat och förbannelse skulle få chans att slå tillbaks.

2 inflammerade muskler i benen blev resultatet, och då ska tilläggas att jag mer än ofta varit sliten i ben och ändå lyckats undvika mer omfattande skador.

Jag får lida för det nu. Får inte springa, kan inte springa. Trots att jag inte längre har den uppbackning och tillgång till rådgivning jag en gång hade så förstår jag själv innebörden & allvaret i vad jag orsakat mot mig själv.

Simma är det som känns minst. Därför har jag också utvecklat ett stort intresse i det senaste månaderna. Och så länge jag kan lägga om och kretsa mig vardag runt just det, se förbättring och känna självförverkling.

Jag vet att skador är tillfälliga uppehåll i livet, och jag vet även vad jag bör göra för att bli kvitt dem.

Därför blir det sparsamt tävlande i år. Ska bejaka många andra saker i min vardag som fått lida. Men när jag står på startlinjen så gör jag det med huvudet högt och i tron på att det är en start. En start på något långsiktigt och framgångsrikt. Aldrig känt den typ av glädje som finns för det som komma skall. Vem säger att mina drömmar inte ska få slå in, just den här gången?