Då var man äntligen i mål med min satsning mot bothnialoppet som pågått under lite dryg 3 månader.
En lite trasslig väg till loppet har det varit, bra träning har varvats med kassa luftrör som jag berättat om tidigare men det spelar ingen roll nu. Tog mig till starten lördag morgon och även i mål på en bra i förhållande till mina förutsättningar!

Lördag morgon kl 06.15 ringer väckarklockan, uppstigning inför min första skidtävling någonsin. Upp och kokar två deciliter havregrynsgröt och under tiden blandar jag till sportdrycken jag ska ha under loppet. Äter gröten med lingonsylt och mjölk och till det 2 st ägg + 2 st knäckemackor med ost. På med skidkläderna, -18 på termometern och det gäller att klä sig ordentligt till en början i alla fall. Känns dock otroligt skönt att se grannens flagga hänger rakt ner efter flaggstången.
07.15 Beger mig jag tillsammans med min pappa Janne som kör och Tomme upp till Luleå för start. Väl framme i Luleå är det full rullning och jag börjar bli lite lätt nervös, alla ser så jäkla proffsiga ut haha. Tar nummerlappen och chillar lite inomhus i värmen tills det är ca 20 minuter innan start då jag far ut och testar skidorna och dom går fint och spåren är fina, kanske inte så lättåkta som jag hoppats men ändå helt ok!
Ställer mig redo för start som tredje gubbe i ett av de två klassiska spåren, känns som en lämpliga position i starten.

Dags för start och kl är nu 09.00, Startskottet går av och de flesta framför mig bränner iväg i riktigt högt tempo som jag hakar på i ca 500 meter då jag bestämmer mig för att ta det lite lugnare, har ju ända ca 6 mil kvar tänker jag. Stakar på och ligger rätt ensam i de klassiska spåren medans många skejtare svischar förbi.
Börjar fundera om jag kanske skulle ha skejtat istället för det ser ju ut att gå så lätt för alla som åker förbi. Efter ca 2,5 km kommer en man i 40års-åldern ikapp mig i spåret utanför och säger att jag borde testa byta spår för det gå betydligt lättare i det som han åker och han har helt klart rätt. Efter 16 minuter säger mannen som kollar på sin klocka att vi åkt 5 km vilket gör mig riktigt förvånad över att det gått så pass fort trots att det känts rätt lugnt så långt.
Åker på ca 1 km till då plötsligt dom klassiska spåren är helt bort och det knappt finns ett skejtspår, har såhär långt bara stakat och det tvingas jag fortsätta med i och med att det nu inte finns några spår. Fattar ingenting, undrar ett tag om jag har åkt fel men inser snart att dom helt enkelt har skitit i a dragit spår på morgonen där jag nu åker. Hoppas att det snart ska komma spår igen men det dröjer och fler och fler skejtare åker nu om mig och jag börjar tänka: – kommer det inga spår snart kommer det här bli ett rent helvete.

Väl framme vid första vätskekontroll i Kallax ca 12 km in i loppet så hoppas jag att spåren ska bli bättre. Suger i mig två snabb muggar med varm saft och jag känner mig fortsatt pigg trots att jag blir utan klassiska spår även efter kontrollen. Harvar på med stakning och försöker hitta så bra glid det bara går och går ut och diagonalar där det är tillstymmelse till spår för att avlasta axlarna och triceps som börjar bli rätt trött.
Ca 2 mil in i loppet dyker mina servicemän Ola och Tomme upp på skoter och det känns skönt att kunna få vätska när man själv vill.
Maler på på samma sätt fram till nästa vätskekontroll som är Alhamn ca 3 mil innan loppet, saknar de utlovad avståndsskyltarna som ska sitta var 5e km så när man väl är ute på isen så har man noll koll på hur långt man har åkt vilket känns rätt jobbigt.

Blir dock riktigt glad när jag efter Alhamn får se nydragna spår igen och får ny energi i kroppen. Känner mig fortsatt pigg och allt går bra och mina servicemän peppar och langar vätska i världsklass. Kommer fram till trundön ca 2 h 30 minuter in i loppet, lite söligare än vad jag hoppats på men i och med att jag inte är säker på hur långt jag åkt så är det svårt att avgöra. Tycker jag håller ett jämnt och bra tempo som jag känner att jag hantera och det sjuka är hur fort tiden går, man tycker ju att man borde hinna tänka en jäkla massa under ett så här långt loppet men det är som om man hinner tänka på allt och ingenting, haha.

Fortsätter glida fram i spåren och nu börjar armarna vara trötta efter all stakåkning i början och jag får diagonal mer och mer men det känns bra och efter alhamn där det återigen blev spår så plockar jag skateåkare efter skateåkare som tidigare åkte om mig då spåren var obefintliga. Det ger en massa positiv energi att jag går starkt i förhållande till de andra. Dock jobbigt att ligga i ett ensamland och inte sett en annan klassik åkare sen spåren försvann, hade inte suttit fel med en rygg emellanåt.
Kämpar mig vidare till sista officiella vätskekontrollen som är Renöhamn och det känns så sjukt bra att det börja närma sig slutet och jag börjar bli riktigt trött nu och jag skippar nu stakningen i princip helt och fokusera nu på att diagonal så stort och energisnålt jag bara kan.

Målgången närmar sig och kroppen börjar snart vara tom trotts att jag druckit upp all min 1,4 liter sportdryck som Ola och tomme langat på bästa sätt. Ser Nolia hallen långt bort och jag undrar om jag ser i synen, börjar var lite suddigt vid det här laget men desto närmare mål jag kommer inser jag att det snart är i mål och jag försöker lägga nått som i alla fall liknar en spurt som jag dock avbryter ca 200 m innan mål då jag inte riktigt fattar hur upploppet går och om jag har och rätt. Inser efter några snabba blickar att jag är rätt och stakar mig sedan i mål för att sedan falla ihop pustande i målfållan. Så jävla skönt att vara i mål och jag pustar ut en stund och ställer mig sedan upp och drar på mig lite varmare kläder.

I mål på tiden 4 h och 15 minuter vilket jag är nöjd med speciellt med tanke på det tunga föret och att loppet visade sig vara hela 63 km och inte 55 km som först var sagt. I mål som 3:e man på klassiskt som jag fattade det hela.

Magsiskt att få sätta sig och äta lite wokad palt sedan:).

Såhär några dagar efter känns kroppen faktiskt oförskämt bra, hade lite träningsvärk i axlar och ljumskarna på söndag och litegrann på måndag men sedan tycker jag att jag känt mig riktigt bra kroppsligt. Tyvärr fick sig mina luftrör en törn efter loppet och jag tar nu medicin för att komma tillbaka till träningen så fort som möjligt och det känns redan betydligt bättre.

Resan fortsätter nu och jag kommer fortsätta åka mycket skidor men även återgå till lite gymträning igen vilket blir skoj.

Vill ge ett stort tack till Ola och Tomme för all hjälp under loppet med vätska, utan er hade jag inte fixat det. Sen vill jag även tack min svärfar Sven-Erik för kanonskidor som vanligt och min Pappa Janne för att han assisterade med skjuts till luleå och service vid målgång med varma kläder.

//X:et