Jag i röd dräkt och isskägg! Inne för varvning sista gången
Tillbaka på bloggen! Vet inte när jag skrev mitt senaste inlägg här men det måste vara minst ett år sedan. Men nu är det åter dags igen.
Vad har då hänt i mitt liv sen sist, rätt mycket faktiskt men allt tänker jag inte gå in på i det här inlägg. Nu blir det tävlings och tränings- biten det sista halvåret som får hamna i fokus.
Har ju som många redan vet tränat mer och mer kondition sista åren och det sista året/ halvåret har inte varit något undantag. Redan efter förra vinter började det komma lite tankar och ett sug på tävla i något och då seglade vasaloppet upp som ett vagt mål i pereferin. Tanken var fokus på konditionsträning med mycket rullskidor under sommaren och hösten och sedan bomba på med skidor då snön lagt sig.
Tyvärr så förstörde en motorsågsolycka strax efter midsommar med 25 stygn i låret och 2 månader i princip utan träning, det tänkta träningupplägget och jag började tvivla på om vasaloppet var ett vettigt mål redan i vinter.
Bestämde mig då jag åter var tillbaka till träning och trots den relativt allvarliga olyckan som tur var inte gav några större men att dras med att jag helt enkelt tränar på, ser vad som händer, hur kroppen fungerar och därefter tar ett beslut om vasaloppet eller inte.
Att jag skulle köra några seedningslopp var tanken och därefter se hur det funkar om om det känns realistiskt att åka de 9 milen som väntar mellan Sälen och Mora. För om jag nu skulle åka så var det inte föra att bara åka igenom utan då vill jag även prestera en bra tid. Mina tankar var att 5 h inte skulle vara omöjligt men då visste jag att många timmars träning var ett måste.
Höstens träning gick bra för utom någon kortare sjukperioder och när sedan snön kom och det var dags att stå på skidor på riktigt så kände jag mig redo. Har tränat på riktigt bra och utvecklat mig mycket tekniskt och konditionsmässigt. Framförallt stakåkning har kommit till en helt ny nivå.
Milen tickade på och veckorna gick och jag har lyckats hålla mig frisk vilket förstås är det viktigaste för att lyckas med en konditionssatsning. Månadsskiftet januari/ februari och jag är anmäld till mitt första skidlopp i vinter, ranrennet 40 km i råneå. Har förberett mig bra och senast helgen innan kört ett riktigt tufft intervallpass. Några lättare pass under veckan och jag är redo att tävla. Allt är klart, skidorna vallade, kroppen är redo! Tyvärr är inte vädret med oss denna gång och tävlingen blir inställd pga. “för mycket snö”, kom väl inte som en överraskning då det snöat ca 60-70 cm på 4 dagar. Jaja trist att det inte blev av och jag kör då istället ett eget race på ca 3 mil på vallsberget i Piteå för att få lite fart i kroppen och kroppen kändes riktigt bra så lite surt att det inte blev någon tävling var det.
Börjar plötsligt bli lite panik, ska jag åka vasan måste jag få ett seedningslopp innan så man förbättrar sin startposition, Annars är ett mål på 5 timmar omöjligt och således ingen ide att ställa upp.
I Söndags var det då dags, sista chansen, Andörjan 40 km i Älvsbyn.
Kroppen har tyvärr känts seg både på fredagen och lördag och jag blev nästan lite fundersam om jag var på väg att bli sjuk. Men Söndag morgon kändes det faktiskt lite bättre så att det enda som skulle kunna stoppa mig nu var om loppet skulle bli instället pga. kylan. tempen på morgon var kring minus 20 men prognoserna hade lovat varamare till loppets start.
Tempen steg någon grad till 18 minus då startskottet gick klockan 11.00. Planen inför tävlingen var svår att lägga upp då jag aldrig åkt ett lopp och inte riktigt vet vad man ska förvänta sig och hur fort alla andra åker. Vet ju om att jag har tränat bra och känner mig stark och tankarna innan är att försöka hitta bra ryggar att gå på, hitta bra flyt i åkningen och kanske ta rygg på någon av de bästa dammerna som troligtvis har ett mer likt tekniskt mönster som mig med mer stakning med frånskjut och diagonal jämfört med många herrar som stakar så mycket som möjligt.
Efter en ganska stressig start kom jag bra in i åkning och fältet sprack upp och det fans mer ytor röra sig på, men jag var lite orolig att jag kanske stressat och gått för hårt till en början. Sedan till min största miss, körde utan glasögon eftersom jag inte tog med några när vädret hade lovats ligga kring – 10 grader vid start. Efter den första långa utförslöpan märker jag att jag blir helt blind på bägge ögonen och jag tänker “shit jag ser ju fan ingenting vad ska jag göra”, börjar blinka så mycket jag kan och det blir bättre men resten av loppet blir lite halv i en dimma. Allt flyter på och jag hamnar i en klunga på ca 5 åkare där bland annat de två tjejerna som är i täten i damklassen är och jag bestämmer mig för att försöka hänga med dom hela vägen in till mål. Vätskelangningen funkar utmärkt och jag försöker dricka så mycket som möjligt vid varje tillfälle. På andra varvet av tre så känner jag mig stark och drar klungan stora delar vilket i efterhand kanske inte var det smartaste valet men svårt att låta bli då man känner sig pigg. Inför sista varvet lägger jag mig i rygg på tjejerna och siktar in mig på att spara lite kraft mot slut. Kroppen börjar kännas men känner mig dock helt klart fortsatt stark. Sista varvet rullar på och jag håller ryggen på tjejerna fram till ca 4 km innan mål då en annan åkare kommer in mellan mig och dom innan en utförskörning där han tyvärr fumlar och ramlar vilket leder itll att jag får tvärbromsa och tappar ca 40 meter på tjejerna.
Lyckas jaga ikapp de tappade metrarna på den kommande kilometerna men det kostar och när tjejerna sedan början spurta i den sista stigningen får jag släppa några meter och är slutligen i mål några sekunder efter. Hur som helst ett mycket bra lopp, underbart att var i mål, slutkörd och med ögon som inte går att öppna och på en riktigt fin tid av 1.51.30. Över förväntan även om jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig, hade en förhoppning om 2 timmar och det fixade jag ju med bravur. Härlig känsla och att tiden räcker till startled 2 på vasan känns bra även om det bara var 1.30 till startled 1 vilket känns lite surt.
Med facit i hand så är väl det enda jag kunnat gjort annorlunda för utom att kanske inte dragit så mycket så är det att ha glasögon även om väderleksprognoserna lovar att det “bara ska vara 10 minusgrader”.
Måste skicka ett stort tack till min fantastiska svärfar Sven-Erik som vallade kanonskidor och skötte exemplarisk vätskelangning hela loppet igenom.
På söndag är det åter dax för skidlopp, då blir det Skinnarloppet 45 km i Malung dalarna. Blir mycket spännade och roligt. Har dock kanske inte kunnat förbereda mig optimalt med tanke på ögat som stört mig från att kunna träna som jag velat i veckan. Får samla lite inspiration på VM-stadion lugnet i falun och damernas och herrarnas skiathlonlopp imorgon:)
//X:et
