Upplevelsen av att känna sig stark

Petter Larsson, årgång 1987. Till vardags studerande vid Umeå Universitet och Idrottsvetenskapliga programmet med inriktning idrottsmedicin och coaching. Min bakgrund grundlades när jag i min ungdom rivaliserade mot David inom klövern i skidspåren. Vid 13-14 års ålder valde jag att sluta med skidorna och istället bli totalt förslappad under de närmaste åren.

En av anledningarna till att jag inte fortsatte längre var att jag upplevde en press från mig själv då mina resultat direkt speglades av vad jag kunde prestera för dagen. Till skillnad från då så är det precis det jag i dag finner tjusningen i. Att den enda begränsande faktorn i hur jag presterar beror fullt ut på mig själv, fysiologiskt såväl som psykologiskt. Det är få saker som upplevs starkare än då jag känner fullständig kontroll över mina egna begränsningar. I regel tror jag det handlar om ett psykologiskt spel där det gäller att förse sig med kontrollen över sin mentalitet och intala sig själv att det är fullt möjligt att klara vad som ligger framför en. För mig ligger den absolut största drivkraften i att få känna mig stark.

För mig kom den första riktiga erfarenheten om hur fantastiskt det är att överpresterar sett till ens egna förväntningar, i samband med att jag under 2007 tillsammans med min pluton skulle springa Lidingöloppet. Inför hade jag aldrig sprungit längre än ca 10km i en följd, förhoppningen låg med andra ord mest i att ta sig runt. Att det hade regnat ordentligt innan start och fortsatte regna under första halvan av loppet gjorde desto mindre. Intalade mig själv att ett så kallat ”grisväder” skulle gynna mig. Starten gick och efter första 10km av loppet kände jag mig knappt ansträngd och det kändes som att jag hittat rätt vad gäller tempo. Där och då njöt jag av att mina ben bar mig framåt och att resan framför mig nu var okänd mark. Efter 20km var jag totalt stum i framsida lår och det smärtade enormt från knäna. Jag hade ingen aning eller erfarenhet om hur ont det kunde göra att springa 30km så jag antog att det skulle vara så. Men jag lät det inte att ta ifrån mig glädjen i att få springa. Då jag aldrig tidigare sprungit så pass långt lyftes jag av känslan av att redan ha sprängt en barriär sett till min tidigare förmåga. Till slut tog jag mig i mål på 2.43.26 och kände mig mer än nöjd över att ha klarat av det, det jag för drygt 3 timmar tidigare ansåg som en fysisk strapats av sällan skådat slag.

Fylld av upplevelsen befann jag mig i ett rus resterande del av dagen, trött men glad och det var med en leende på läpparna som jag la mig att sova på liggbussen som skulle ta oss hem norrut. När jag dagen efter vaknade upp och kände mig totalt förstörd i benen och framför allt knäna så var jag fortfarande uppfylld av vad jag varit med om. Sviterna av själva loppet resulterade i löparknä i högerknä som skulle fortsätta att smärta under de nästkommande 4 månaderna. I samma veva fann jag information om multisport som förde mig vidare till triatlon och insåg att det inte fanns några direkta begränsningar för vad som fysiskt gick att utsätta kroppen för. Jag var fast besluten om att åter få uppleva en liknande känsla och var fylld av framtidstro. Om det inte finns några begränsningar i vad som går att utsätta sig för, varför ska jag då begränsa mig själv?

Och på den vägen är det. Under 2008 lovade jag mig själv att framöver prova på det som föll mig in, att spränga mina egna barriärer och hela tiden förflytta gränsen för vad jag anser vara realistiskt att klara av. I samma veva påbörjade jag en Svensk klassiker vilket på sätt och vis blev min startpunkt för att komma dit jag är idag. Senare under 2008 stod jag åter vid starten av Lidingöloppet, bättre förberedd och aningen rikare på erfarenheter. Kom i mål på 2.23.36, drygt 20min snabbare och fick återigen uppleva känslan av att vara stark. Skillnaden låg i att jag denna gång inte var uppfylld av att ha tagit mig runt, utan för att jag kunnat komma tillbaka, förbättrat mig och förflytta gränsen för vad jag antog var fysiskt möjligt, sett till min egen förmåga. Idag står jag med drygt 4 års grundträning och väntar på att skruva upp träningsdosen. Att få ta nästa kliv i min egen utveckling och ta mig an nya utmaningar. Strävan är att återigen få känna mig stark.