En krönika jag skrev i höstas.

Från sidan om idrotten.

Angående Lance Armstrong så tänker jag ofta, mörkt och förtvivlat. Önskar verkligen att allt vore en dröm, att jag snart vaknar och fortfarande kan se på elitidrott med klara ögon, att allt är ett missförstånd.

Inte han.

Inte den person som satt såna stora intryck på mig. Jag skrev en gång att ifall dagen kommer då Lance Armstrong bevisas skyldig så stänger jag den boken. Den sista sidan var för mig ungefär lika tungläst som Sveriges rikes lag. Den slukade mycket av min ork, mer än jag trott.

Vet inte om jag vill läsa hela 1 000-sidiga historien som nu finns att tillgå, vet inte om jag någonsin kommer vilja läsa om det.

Det är för tragiskt, för mycket och för obehagligt.

Jag tappade lite av min glöd till elitidrott för en stund, på grund av att en av mina största drivkrafter är förebilder och övertro på den mänskliga kapaciteten. Som nu tyvärr har tynat bort till viss del under många långa kaffekoppar med djupa tysta tankar.

Dock inte helt. Den hänger kvar där. Skörare, mer ömtålig och mindre viktig än förut.

Jag är äldre. Mer nyanserad.

Har förståelse för att den inte enbart gynnar min hälsa. Det gör ingen idrott på den nivå jag vill syssla. Det är antingen eller liksom.

Det svåra i kråksången är att jag inte kan se en vardag i längden utan den.

Vad ska annars tiden fyllas med?

Att säga att jag inte saknar att träna stort vore en lögn.