Krönika ur Piteå-Tidningen. Publicerad 31/8-13

Kommer du ihåg när någon skällde eller klagade på att du gjort någonting för fort? Tänk efter noga. Du kommer nog som mig inse att detta inte var igår, att det snarare var när du sprang omkring helt kravlöst som liten.

Sådan är långdistanslöpning. Oundgänglig. Det är tack vare den människan överlevt, blomstrat och spridit oss över världen. Vi sprang för att få tag i mat, för att slippa bli mat. Och som allt vi älskar. Allt vi idag kallar passioner är löpningen en inkodad nödvändighet.

Vi föddes för att springa, vi föddes för att vi sprang.

Gjorde min bästa tillika snabbaste löpning i augusti. Någonsin, alla kategorier. Efter jag simmat 750m & cyklat 2 mil i högsta möjliga fart. Efter ett år fyllt av en komplex skada i underbenen och 0 fartpass sedan augusti ifjol, fick jag göra 15 blankt på 5km. Det är få förunnat. Stannat upp & funderat många gånger efteråt, och det enda jag kommer på är att jag absolut inte förväntade mig något av löpningen denna dag. Jag vet att den finns och har alltid trott på mig själv där, men det där fanns inte på någon världskarta.

Började springa utan några krav på mig själv, sköt dem åt sidan. Sprang för att jag älskar det. För att jag inte kan vara utan det, inte för någon form. Inte för något instagram.

Om man inte begär något av löpningen så kommer man få ut mer an vad man någonsin föreställt sig.

Eller som Andy Warhol uttryckte sig :
– As soon as you stop wanting something, you get it