Improviserad bänkpress under Kreta lägret med Modin & Richardsson. Jag lyfte aldrig Jeppe... Dock tränade vi hårt under de planerade intervallpassen och väldigt lugnt på distanspassen.

OBS! Egna tankar och värderingar utifrån erfarenhet.OBS!

Det finns flera saker som skiljer en motionär/elitmotionär från en elitidrottare. Största skillnaden är upplägg i träning.

Har tränat flera pass under min karriär med duktiga motionärer, grejen är den att det allt som oftast ska liknas vid tävling. Ungefär som när man var liten och såg varje pass som ett tillfälle att mäta sin kapacitet. När det väl varit tävling och en överväxel måste läggas in för att prestera har den oftast inte funnits hos många man tror ska ha med saken att göra. Det finns som bara en hög fart. Jag vet inte om detta bara blivit en allmän status på folk som ändå tränar hårt men kanske inte tävlar konstant.

Det håller kanske något pass. Många skyller på tiden, att man bara har några tillfällen i veckan att träna. Men går man ut och dunkar en enda lång intervall jämt & ständigt, vecka ut & vecka in så kommer man till en punkt där det inte kommer hända så mycket mer. Man blir inte så mycket bättre. Sen om det är grundtanken eller ej är en annan historik.

Men vill man förbättra sig och ta steg även som motionär/elitmotionär så måste man variera farten, våga träna lugnt. För att sedan vid planerade tillfällen köra intervaller/fartlekar/impulser. På så sätt kan jag lova att resultat kommer märkas, ingenting ska vara för konstant under lång tid. Vi är ritade för att röra oss olika fort och olika länge, detta bör överföras till träning.

Detta är enbart ett inlägg menat som inspiration och tankeställare. Jag imponeras skarpt över människor som tränar hårt utan att kanske tävla frekvent. Därav mina tips och argument för att få ut så mycket som möjligt av sin tid som man trots allt lägger på träning.