En krönika jag skrev i december.

Tid och stress, det själsfattiga och ständigt flyktiga. Det jag inte vill åt. Det jag mot egen vilja en gång för många år sedan lärde mig leva med, lärde mig hantera och ducka. Det som präglat den jag är på gott och ont. Att försöka kombinera ett elitidrottsliv med ett socialt, att aldrig lämna någonting åt slumpen.

Tid har jag länge förknippat med att ta mig så snabbt som möjligt från punkt A till B.

Oavsett om det gäller från botten till toppen av en slalombacke, 15 kilometer på skidor eller 22,5 mil på cykel. Den stress det innebär kommer jag nog alltid att bära på. Men den vardagliga, den är för kvävande.

När jag inte kan vakna med en fortfarande trött, men medveten blick, så måste jag göra något, något måste bli annorlunda. Tiden måste bli något som inte dagligen jagas. Något som inte bör fattas mig. Är fortfarande inte i den luckan i samtiden jag vill hitta. Den finns där. Den som är nu och länkar ihop gårdagen med i morgon.

Idrott bygger som känt på att pröva fysiska likväl som mentala gränser. Att det gjorde ont att nå gränsen ibland är ingen hemlighet. Att däremot korsa den är en långt mer svår och rörig upplevelse att beskriva.

Enda forumet värt att försöka är en bok.

Är inte där än, men stor del av mig strävar dit. Alltid legat något tidlöst för mig över att skriva.

Så hur stark hatkärleken än är till att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som bara tänkas kan så tillåter jag mig själv att stanna, tänka och värdera.

Värdera att bli ett med det som styr mig genom livet. Att få vara och få leva.

Accept what you can`t change. Change what you cant accept.

Publicerad i Piteå-Tidningen 1/12-12